måndag 11 december 2017

Tiggeri, barbari och en värld fri från lidande

img_0360bw (1)

Ända sedan tonåren har jag funderat nästan dagligen på hur den här världen ska kunna bli mer rättvis. Jag har inte hittat något bra recept. Men ett kan jag säga säkert, att acceptera och bejaka tiggare på gatorna är inte vägen dit.

Min hållning till tiggeriet i Sverige, (som jag när som helst är beredd att ompröva), är denna: om jag trott att jag genom att skänka pengar till tiggarna hade bidragit till att hjälpa dem ur fattigdomen, till större frihet, till ökad livskvalitet, självkänsla och stolthet, så hade jag gjort det. Men min instinkt under de år som fenomenet pågått har hela tiden varit att jag snarare skulle bidra till motsatsen. Till underkastelse och ett förödmjukande beroende av smulor från den rike mannens bord.

Ju längre tiden gått, och ju mer som framkommit om det destruktiva sätt på vilket tiggeriet organiseras, desto säkrare har jag känt mig på att min hållning är den rätta. Jag har med egna ögon sett människohandlarnas vidriga agerande på gatorna i Göteborg.

Min personliga upplevelse är dessutom att jag överskrider en existentiell anständighetsgräns, om jag skänker allmosor till någon vars behov är så mycket större. Jag skulle på ett för mig oacceptabelt sätt förnedra både mig själv och tiggaren.

Ska jag hjälpa en nödställd medmänniska så ska det vara genom ett långvarigt personligt åtagande på en helt annan nivå. Eller via en organisation som tillhandahåller en hjälp som verkligen gör skillnad.

Många som skänker pengar till tiggarna drivs säkert av en genuin vilja att hjälpa. Men när jag ser någon komma ut från systembolaget, med kundvagnen fullastad med flera flak öl, dela med sig en av burkarna till tiggaren utanför och sedan lämna platsen, leende och nöjd med sig själv och sin insats, då känner jag djupt förakt. Ja, då blir jag förbannad.

Det är delvis min erfarenhet som socialarbetare som lett fram till mitt ställningstagande. Grundläggande i socialt arbete är att inlärd hjälplöshet måste brytas, inte uppmuntras. Biståndet ska bidra till att den hjälpbehövande får fatt i sina egna resurser, sin förändringspotential, som inte sällan är mycket större än vad personen själv tror. Att låsa fast personer i bidragsberoende leder inte framåt.

De flesta som bejakar tiggande tycks tro att det bara finns två alternativ för tiggarna. Antingen förnedring på våra svenska trottoarer, eller svält och armod i hemlandet. Tiggarna betraktas som okreativa, inkapabla och hjälplösa offer. Man saknar tilltro till deras förmåga att hitta andra, alternativa vägar. Detta är en människosyn jag inte delar.

Det finns många exempel i historien på hur folk och grupper med hjälp av finurlighet, samarbete, uppoffringar och beslutsamhet befriat sig från förnedring, förtryck och fattigdom. Man har kastat ut ockupationsherrar, störtat tyranner, gjort sig fria från diktatorer och förändrat föråldrade maktstrukturer. Man har bytt misär och armod mot framtidstro och välstånd. Nationer har uppstått ur sådan kamp. År 1947 utropade Indien självständighet. Ett i århundraden förtryckt, utnyttjat och exploaterat folk hade rest sig. Idag är Indien en ekonomisk stormakt. Varför skulle inte romerna vara kapabla till något liknande?

På vilket sätt ett nationellt tiggeriförbud i Sverige skulle förändra eu-migranternas situation vet jag inte. Det tror jag inte någon kan överblicka. Men jag kan definitivt inte utesluta att det skulle kunna skapa förutsättningar för något betydligt bättre än det som i dag pågår. Det skulle åtminstone sätta stopp för den motbjudande människohandeln.

Mer av samma är i vilket fall som helst inte ett alternativ.

text tv


måndag 4 december 2017

Mina experiment med drogen Sifrol

itcotck-500x499

Jag har periodvis svårt för att somna. Jag upplever myrkrypningar i kroppen och vid insomningsögonblicket ryckningar, som gör mig klarvaken. Jag har försökt hitta orsakerna till problemet i månens och planeternas rörelser, årstidernas växlingar, saker som händer i mitt liv, kosten jag äter, bristen på dagsljus eller skogspromenader. Men jag har inte kunnat urskilja något mönster. Det som är lite märkligt är att lång tid kan förflyta när min sömn är harmonisk, då jag sover tungt, djupt, länge och bra.

Under en av mina resor i Indien bodde jag en tid i ett ashram. clip_image001Jag frågade gurun som förestod ashramet om mina insomningsproblem och rörelserna i min kropp. Han sa att det jag beskrev kallades kundalinistegring, och var något mycket positivt. Det hade med min andliga utveckling att göra. Det var ormkraften i mig som vaknat och börjat röra sig uppåt, längs ryggraden. Så snart energin nådde sahasrara, mitt kronchakra, skulle jag erfara stor harmoni. Min kontakt med det absoluta skulle vara fri. 220px-DiagrammaChakraKundalini

Gurun sa att problemen jag upplevde berodde på blockeringar, som hade med gärningar i mina tidigare liv att göra. Han föreslog några yogaövningar och meditationstekniker, som skulle hjälpa mig. Han sa också att jag för att bli av med min karmaskuld osjälviskt skulle hjälpa och tjäna andra, utan att kräva eller förvänta mig någon belöning.

Dessvärre hade jag varken tålamod, tid eller uthållighet nog att följa guruns yoga- och meditationsförslag, som skulle ta flera timmar i anspråk varje dag. När jag kom hem till Sverige tog vardagsbestyren överhanden och de andliga övningarna fick stryka på foten. Även hans uppmaning om osjälviskt tjänande kom i skymundan.

Eller gjorde den det?

Jag hade ingen tanke på guruns ord när jag flera år senare sökte till socialhögskolan och efter examen började arbeta som socialarbetare. Men så här i efterhand kan jag inte låta bli att koppla ihop detta vägval med guruns ord, och min förmodade karmaskuld.

För när allt kommer omkring - vad vet vi egentligen om krafterna som styr våra liv? Varifrån trådarna som blir livsväven kommer?

Kanske finns det en plan, en riktning, en djupare mening, ett syfte? De val vi tror oss göra av egen fri vilja kanske förbereds på en djupare nivå, och presenterar sig för oss i form av till synes slumpartade möten, aningar, drömmar, ingivelser och längtan. Kanske är det så det kollektivt omedvetnas visdom ger sig till känna.

Karmaskuld eller ej. Mitt arbete med människor i utsatta situationer har inte rått bot på mina insomningsproblem. Och det andliga genombrott som den indiske gurun pratade om har inte förverkligats.

Under min senaste sömnlöshetsperiod bestämde jag mig för att ge sjukvården en chans. Jag har dragit mig för att söka den sortens hjälp, då jag misstänkt att jag skulle erbjudas ett narkotikaklassat sömnmedel, som jag riskerade att bli beroende av.

På vårdcentralen mötte jag en energisk hyrdoktor nånstans mellan 25 och 30. Efter att jag redogjort för symptomen sa hon att jag sannolikt led av restless legs syndrom, och föreslog att jag snarare än sömntabletter skulle prova Sifrol. En medicin som visat sig ha god effekt på detta syndrom.

imagesSifrol är ett preparat som ges till Parkinsonpatienter. Det påverkar signalsubstansen dopamin, som styr kroppens motorik. Dopamin har också med hjärnans belöningssystem att göra.

För att få veta mer om Sifrol konsulterade jag Fass. Under rubriken “Varningar och försiktighet” läste jag följande:

Tala om för läkare om du eller din familj uppmärksammar att du utvecklar drifter eller begär att uppträda på ett för dig ovanligt sätt och att du inte kan motstå impulsen, driften eller lockelsen att utföra aktiviteter som kan skada dig själv eller andra.

Detta kallas störd impulskontroll och kan omfatta beteende som spelberoende, överdrivet ätande eller köpbeteende, onormalt hög sexualdrift eller ökad upptagenhet av ständiga tankar på sex eller sexuella känslor.

Som vanliga biverkningar listade Fass bland annat starkt behov att bete sig på ett ovanligt sätt och onormala drömmar.

Redan här kanske jag borde dragit i nödbromsen. Onormalt hög sexualdrift och risken för att skada mig själv eller andra är inget som lockar.

Att drabbas av ett starkt behov att bete mig på ett ovanligt sätt skrämmer mig dock inte, då detta redan är mitt normaltillstånd. Att vara ”normal” är inte, och har aldrig varit, något jag strävat efter. Det beteende som betraktats som normalt har för mig alltid framstått som någon sorts patologi. Det är bland misfits, dårar och vilda barn som jag hittar den ärlighet och oförkonstling som jag mer än något annat uppskattar hos mina medmänniskor.

Vad onormala drömmar är begriper jag inte heller. Mardrömmar känner jag till, men finns det verkligen normala drömmar? Några sådana har jag då aldrig upplevt.

Trots alla varningssignaler har jag nu påbörjat medicineringen med Sifrol. Vad det kommer att resultera i vet jag inte.

Kanske kommer min störda impulskontroll att till sist få mig att våga ta steget att köpa bitcoin, något som jag hittills av ren feghet dragit mig för. Kanske kommer jag att skälla ut folk till höger och vänster, och göra mig socialt än mer omöjlig än vad jag redan är. Kanske kommer de onormala drömmarna att ge mig stoff till mitt skrivande. Det har hänt tidigare att nattens teater bidragit med mångbottnade och udda idéer.

Jag hoppas att den bristande impulskontrollen inte triggar min sexualdrift alltför hårt. Med tanke på det klimat som just nu råder kommer det i vart fall inte att gå att hemlighålla något, om jag överskrider gränsen för det anständiga.

Att jag och mina närmaste går en spännande framtid till mötes är i vart fall ställt utom varje tvivel.

images

(Inom hinduismen talar man om fyra typer av yoga, fyra vägar till det gudomliga. De benämns jnana, bhakti, karma och raja. Utförlig beskrivning finns här)

torsdag 23 november 2017

Stör ej – högkulturell avsugning pågår

Rant = a discourse by a single performer, especially if irritated or upset

23755340_10154981583551932_1939304023120121368_n

DN-artikeln om 18 kvinnor som utsatts för sexualsadistiska övergrepp och kränkningar av en “kulturprofil“ var så plågsam att läsa att jag nästan inte lyckades ta mig igenom den. Jag måste erkänna att den skakade om mig rejält.

Det finns oerhört mycket att lära sig av det som skildras i artikeln. Inte bara om det manliga monstret i fråga, utan om miljön där han verkar, om möjliggörarna runt omkring honom, om Svenska akademien, om avsaknaden av civilkurage och moralisk resning hos Sveriges så kallade kulturelit, om de som knullade och sög av för att de var rädda om sin akademiska karriär och ville vara kvar i kulturvärlden.

De som känt till vad som pågått men underlåtit att agera (ofta personer som uppbär feta kulturbidrag eller livslång konstnärslön) är alltså de som i litterär form ska hjälpa oss tolka och förstå vår historia och samtid. Som ska demaskera makten och avslöja dolda, osunda strukturer och korruption. Det är de som är satta att konstnärligt gestalta mänskligt liv, mod, kärlek, hopp, längtan.

Det är dessa kretiner som i olika offentliga sammanhang (morgonsoffor o dyl) agerar kunniga, kloka och visa. Som briljerar och bländar med sin bildning, sin lånade kunskap. Som tillåts förklara för oss andra hur livet egentligen ska levas. Som lyfts fram som förebilder och goda exempel. Som ska försvara yttrandefriheten och demokratin. Som kallar sig humanister och feminister.

Patetiskt tex att se feministdrottningen Eva Witt-Brattströms omvändelse under galgen när hon nu påstår att hon påtalat problemet för sin ex-man Horace, men att han inte lyssnat. Med hennes nätverk och inflytande hade hon givetvis kunnat agera kraftfullt för att sätta stopp för detta för länge sedan.

För att inte tala om Svenska akademiens ständige sekreterare Sara Danius helgardering när hon av DN tillfrågas om vad hon visste:

"Och du har själv aldrig bevittnat något av vad som beskrivs i artikeln?
– Det har jag faktiskt inte, och jag försöker som sagt tänka efter… Jag måste nog tänka efter ännu mer. Ibland tar det ett litet tag för minnena att komma tillbaka…"

Man får ju för hennes egen skull hoppas att det inte gömmer sig några allt för allvarliga övertramp i det där minnet hon nu ska rannsaka.

Vi kommer sannolikt att få se många den närmaste tiden som på liknande sätt försöker rädda sitt eget skinn.

Jag vet att vi befinner oss i ankdammen Sverige, där de invigda håller varandra om ryggen och där denna typ av förövare sällan eller aldrig ställs till vars och tvingas ta ansvar. Men finns det någon sund kraft kvar i det här landet så måste detta leda till kännbara konsekvenser för hela rövarbandet.

Metoo-rörelsen kan vara den sunda kraften,


Ur DN artikeln:

Det hände i hans extralägenhet på Östermalm... Han våldtog mig där.

Han bad mig suga av honom, och det började frivilligt. Men plötsligt tog han tag i mitt huvud. Hårt. Han höll fast det. Jag kunde inte röra mig och jag var så jävla rädd. Jag visste inte om jag skulle komma därifrån.

Han kunde bli sexuellt våldsam utan att vi kommit överens om det. Ta stryptag och ge mig örfilar.

Jag ville ligga med någon och följde med honom till en lägenhet på Östermalm. Jag minns att han plötsligt tog tag i min nacke. Han höll fast mig och tryckte ner sin kuk så långt i min hals att jag inte kunde andas. Jag fick panik. Men han släppte inte. Till slut kräktes jag. Då puttade han ut mig över golvet så att spyan inte skulle komma på lakanen. Hans rörelse var så van, som om han gjort det tusen gånger.

Jag vaknade av att han var inne i mig.

I sovrummet knuffade han ner mig på sängen och jag tänkte att nu blir det en klassisk våldtäkt. Han höll fast mig och slet i mina kläder.

Sakta men säkert normaliserades saker, som att en avsugning slutade med att jag spydde.

#metoo

onsdag 25 oktober 2017

Kate Tempest - Europe Is Lost. En musikalisk, politisk, existentiell och ögonöppnande musikupplevelse i 4 steg

image

Så här ska en politisk video ska se ut för att vara meningsfullt och göra skillnad.

Inga personangrepp sprungna ur en känsla av att vara kränkt, ingen syndabock, ingen polarisering som motverkar syftet, inga blinkningar till de redan frälsta.

I stället ett genuint, personligt rop som växt fram ur förtvivlan över sakernas tillstånd.

Vill man på allvar förändra något så är det sånt här man ska syssla med. Ett politiskt statment för fullvuxna.

Följ länkarna i tur och ordning.


1

Lyssna på låten på spotify.

https://open.spotify.com/track/4ef1w42eKAxP1yRltngiOX


2

Läs texten samtidigt som du lyssnar på låten en gång till.

https://genius.com/Kate-tempest-europe-is-lost-lyrics


3

Titta på videon


4

Se Kate Tempest framföra låten live.


Från albumet Let Them Eat Chaos, 2016.

söndag 22 oktober 2017

Bloggmässa söndag 22 oktober – Trismegistos, Sufi Zikir & Jonny Cash

1782289944ca9d537c9ccdee90394183--gud

Bloggmässan återkommer med ojämna mellanrum och innehåller en sorts predikan, ett tänkvärt citat, en illustration och en “psalm”, material hämtat från olika andliga traditioner.

Välkommen in i templet!

1782289944ca9d537c9ccdee90394183--gud


Sufi Zikir en makalöst kraftfull, vacker och suggestiv sufi-ceremoni där man upprepar Guds 99 olika namn. Bär ses i sin helhet för att komma till sin rätt.



1782289944ca9d537c9ccdee90394183--gud


Hermes Trismegistus en mycket märklig mytologisk figur som man kan läsa mer om här, ger oss veckans meditativa citat:

Find your home in the haunts of every living creature; make yourself higher than all heights and lower than all depths; bring together in yourself all opposites of quality, heat and cold, dryness and fluidity; think that you are everywhere at once, on land, at sea, in heaven; think that you are not yet begotten, that you are in the womb, that you are young, that you are old, that you have died, that you are in the world beyond the grave; grasp in your thought all of this at once, all times and places, all substances and qualities and magnitudes together; then you can apprehend God.

h

1782289944ca9d537c9ccdee90394183--gud

Dagens utgångspsalm är Jonny Cash Hurt, “the saddest music video of all time”.

1782289944ca9d537c9ccdee90394183--gud


Disclaimer:

Bloggmässan är inte godkänd av den Evidensbaserade Vetenskapen, Ateisternas Standardriseringsbyrå eller Skeptikernas Inkvisitionsdomstol.

Innehåller är uteslutande anekdotiskt, obevisat och pseudovetenskapligt.


måndag 9 oktober 2017

Blade Runner 2049 – min sanning

Blade-Runner-2049-trailer-breakdown-14

I går såg jag Blade Runner 2049. Det var på många sätt en njutbar filmupplevelse, förstklassigt skådespeleri, inte minst mellan Harrison Ford och Ryan Gosling, härliga miljöer och ett stundtals mästerligt foto.

Men när jag tänker tillbaka är det ändå mest invändningar som dyker upp.

I vissa scener befann man sig farligt nära Mad Max–filmernas estetik, vi fick se en en schablonbild av den dystopiska framtiden efter katastrofen.

Själva storyn grep heller aldrig tag på allvar. Jag upplevde en påtaglig distans till figurerna. Man verkade snarare ha strävat efter en snygg yta än efter en genuin fördjupning av karaktärernas psykologi och bevekelsegrunder.

Känslan av sympati för huvudkaraktären, replikantpolisen Joe, ville inte infinna sig, trots att det tidigt stod klart att regin strävade efter att etablera en sådan. Långa och långsamma sekvenser och närbilder på ett karismatiskt ansikte, som det fanns många av, är inte tillräckligt för att göra en filmfigur levande.

Många av scenerna hade tjänat på att kortas. En del kunde skippats helt. Filmen var faktiskt onödigt lång.

För att få ihop logiken i berättelsen var jag dessutom tvungen att tänka nästan oavbrutet; frågorna som snurrade var av typen - vem är människa och vem replikant, hur hänger handlingen ihop med första filmens plot, hur hänger handlingen ihop över huvud taget, vad är ett äkta minne och vad är ett implantat?

Att en film tvingar en att tänka mycket är sällan ett gott tecken. Tankarna ska komma efteråt. Filmen ska framförallt bearbeta känslolivet. Något sådant infann sig på allvar nästan bara i den avslutande actionscenen, där kombattanterna tampas i ett fordon som håller på att fyllas med vatten.

För övrigt undrar jag om sidospåret, där det berättas om en död tvillingsyster, var en blinkning till Philip K. Dick, som ju i boken Do androids dream of electric sheep kokade ihop ingredienserna i detta drama, som med sina frågor om medvetandet och vad en människa är, nu fascinerat oss i plus trettiofem år. Dick hade en tvillingsyster som dog som spädbarn, och han har i intervjuer avslöjat att denna händelse mer än något annat påverkade hans skrivande.

Jag kan heller inte låta bli att dra paralleller till Villeneuves förra film Arrival, som på nästan alla sätt är bättre än denna. Det som bidrog till att göra Arrival så bra var Jóhann Jóhannssons tungt suggestiva musik. Jóhannsson fanns tydligen med som kompositör även i Blade Runner 2049, men byttes ut i ett sent skede, då Villeneuve ville ha musik som mer påminde om den Vangelis gjorde till första filmen 1982.

Delar av det Jóhannsson gjort fanns emellertid kvar, och var till förväxling lik musiken i Arrival. Samtidigt som de nya kompositörerna Zimmer/Wallfisch klonat Vangelis ursprungsidéer och utan framgång försökt knåda om dem till något nytt och fräscht.

Det här kanske låter som en sågning, men jag är långt ifrån besviken. Detta är en rik film, både när det gäller idéer, karaktärer, foto och tänkvärda resonemang. Jag kommer att se den en gång till inom kort.

Relaterat: bloggen … Johns Antikvariat ger oss denna fotknölssågning.