onsdag 19 februari 2014

Hamnar oförhappandes på

image

samma café som min 12-åriga dotter och hennes båda kompisar. De dricker varm choklad, växlar några ord och … stirrar in i sina telefoner. Skärmtittandet utgör 90 % av samvaron. Det är första gången jag så tydligt konfronteras med detta nya sätt att … umgås? De befinner sig i den virtuella och den vanliga världen samtidigt och parallellt.
Hur skall man som oldtimer hantera detta? Säga till dem något i stil med: prova gärna att prata lite med varandra, det är faktiskt inte så dumt. Eller bara låta det vara och lita till att behovet av, och vägarna till, genuin mänsklig kontakt och närhet överlever alla häftiga appar?

(Efter att ha grubblat ett dygn kommer jag fram till att detta faktiskt är helt i sin ordning. Det hade varit betydligt värre om de ägnat sig åt något som jag nickat gillande åt. Då hade det funnits anledning till oro. Det uppväxande släktet skall helt enkelt hålla på med sånt som de vuxna tycker är provocerade och obegripligt. Det är så mänskligheten utvecklas. Även om jämförelsen haltar lite, så minns jag tydligt att min egen pappa varken förstod sig på Led Zeppelin eller Deep Purple. När jag och mina kompisar lyssnade på dem var han övertygad om att civilisationens undergång var nära föreslående).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar