fredag 21 november 2014

Dagens dikt - ur "Delirium II" av Arthur Rimbaud

Arthur Rimbaud, Översättning Elias Wraak / Alastor Press

Ur "Delirium II" från "En tid i Helvetet"

Språkets Alkemi
Min tur. Berättelsen om en av mina galenskaper.

Sedan länge skröt jag om att besitta alla möjliga landskap, och jag fann den moderna konstens och poesins berömdheter skrattretande.

Jag älskade idiotiska tavlor, målade dörrstycken, dekorationer, cirkuskulisser, skyltar, färgstarka skillingtryck; gammaldags litteratur, munklatin, felstavade pornografiska böcker, romaner från mormors tid, fesagor, små barnböcker, gamla operor, enfaldiga refränger, barnsliga rytmer.

Jag drömde om korståg, om upptäcktsfärder som aldrig blivit beskrivna, republiker utan historia, kvävda religionskrig, revolutioner i seder och bruk, förflyttningar av raser och världsdelar: jag trodde på all tänkbar trolldom.

Jag uppfann vokalernas färg! – A svart, E Vit, I röd, O blå, U grön. - jag bestämde form och rörelse för varje konsonant, och smickrade mig själv med att i instinktiva rytmer ha uppfunnit ett poetiskt språk som förr eller senare skulle bli tillgängligt för alla sinnen. Jag förbehöll mig rätten att översätta.

Det började som en undersökning. Jag skrev tystnaderna, nätterna, jag nedtecknade det outsägliga. Jag fixerade svindeln.

__________

Långt från fåglar, hjordar och flickor från byn…
Vad var det jag drack där, på knä i ljungen,
Djupt inne i den mjuka hasseln och slyn,
I den dimmiga gröna aftondungen?
Vad drack jag där ur unga Oises brus,

- Stumma almar, blomlöst gräs, mulen sky! –
Från gul kurbits, långt från min kojas ljus?

En gulddryck som fick mig att svettas och gny.
Jag var som en tvetydig skylt till krogen.
-  en storm jagade bort himlen. Om natten
blöttes jungfruvit sand av fukten från skogen
och Guds vind vräkte is över sjöarnas vatten:
gråtande såg jag guld – och kunde inte dricka.

Gammal poetisk bråte hade en stor del i min språkliga alkemi.

Jag vande mig vid enkla hallucinationer: jag såg helt uppriktigt en moské istället för en fabrik, en trumslagarskola för änglar, kalescher på himlens vägar, en salong på sjöns botten, monster, mysterier; titeln på en vaudeville framkallade skräcksyner för mig.

Sedan förklarade jag mina magiska sofismer med ordhallucinationer!

Till slut såg jag min sinnesförvirring som helig. Jag var lat, offer för en tryckande feber: jag avundades djuren deras sällhet – larverna, som representerade dödsrikets oskuld, mullvadarna, den jungfruliga sömnen!

Mitt sinne blev allt bittrare. Jag tog avsked av världen i en sorts ballader …

________


Jag älskade öknen, förbrända fruktträdgårdar, urblekta butiker, ljumma drycker. Jag släpade mig genom stinkande gränder, och med slutna ögon överlämnade jag mig åt solen, eldens gud.

”General, om det finns någon gammal kanon kvar på dina härjade fästningsvallar så bombardera oss med torra jordklumpar. Skjut mot de strålande butiksfönstren! In i salongerna! Låt staden äta sitt eget damm. Rosta sönder stuprännorna. Fyll budoarerna med brinnande rubinstoft…”

Åt! Den berusade lilla flugan i krogpissoaren, förälskad i gurkörten och upplöst av en stråle i ljus!

__________

Jag blev en sagolik opera: jag såg att alla varelser var dömda till lycka: att handla är inte att leva, utan bara ett sätt att slösa bort sina krafter, en förslappning av nerverna. Moralen Arthur Rimbaud är en svaghet i hjärnan.

Jag tyckte att varje varelse borde ha rätt till flera andra liv.

…….

Jag var tvungen att resa, att skingra förtrollningarna som hopats i min hjärna. På havet, som jag älskade som om det skulle kunna skölja bort min smuts, såg jag det trösterika korset resa sig. Jag hade blivit fördömd av regnbågen. Lyckan var mitt öde, mitt samvetskval, min frätande mask: mitt liv skulle alltid vara för oöverskådligt att vigas åt styrkan och skönheten.

Morgon

Hade jag inte en gång en ungdom som var älskvärd, hjältemodig, sagolik, att nedteckna på gyllene blad – alltför mycket lycka! Genom vilket brott, genom vilket felsteg, har jag förtjänat min nuvarande svaghet? Ni som påstår att djuren snyftar av sorg, att de sjuka förtvivlar, att de döda plågas av mardrömmar, försök beskriva mitt fall och min sömn. Själv kan jag inte förklara mig mer än tiggaren med sina ständiga Pater Noster och Aven Maria. Jag kan inte tala längre!

Och ändå tror jag mig idag ha fullbordat skildringen av mitt helvete. Det var verkligen helvetet; det uråldriga, vars portar slogs upp av människosonen.

I samma öken, i samma natt väcks mina trötta ögon alltid av silverstjärnan, alltid, utan att beveka livets Konungar, de tre vise männen, hjärtat, själen, förståndet. När ska vi vandra bortom stränder och berg för att hälsa födelsen av det nya arbetet, den nya visdomen, tyrannernas och demonernas flykt, vidskeplighetens död, för att tillbe - som de första! – Julen på Jorden!

Himlarnas sång, folkens vandring! Slavar, låt oss inte förbanna livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar