tisdag 18 november 2014

Några rader om min resa som egenutgivare

Barnboksnätets bloggredaktör Jonna Berggren, som skrivit fantasyserien Isporten, bad mig lämna ett bidrag till deras tema om egenutgivning. Nedanstående text finns alltså även publicerad på Barnboksnätets blogg.

På bokmässan förra året överlämnade jag ett bokmanus till ett mindre förlag vars utgivning jag respekterar. Jag såg förläggaren i ögonen, skakade hand och fick en stunds närkontakt med den person som skulle ta hand om mitt manus.

Efter åtta månader fick jag detta mail:

”Hej Patrik!

Du gav oss ett manuskript på bokmässan i höstas. Förlåt att vi har dröjt med svaret. Det är både välskrivet och vältecknat, men vi ser ingen plats för det i vår utgivning just nu. Jag önskar lycka till på annat förlag!

Med vänlig hälsning,

NN”

GrybbingdalenFramsida_thumb[1]Detta enkla exempel illustrerar en av orsakerna till att jag valt att ge ut även min andra bok, ”Prinsessan Ja!” - första delen i serien om Grybbingdalen, på mitt eget förlag Universum Noll.

För det var mycket mer än en bunt fotokopierade papper jag överlämnade i den där montern. Jag överlämnade en bit av mig själv, av min själ. Jag överlämnade två år av stenhårt arbete, ångest, förtvivlan, kärlek, glädje, och förhoppningar.

Man ber om ursäkt för att svaret dröjt (å t t a månader!), men i övrigt är det ett opersonligt och meningslöst standardsvar. Samtidigt kunde det varit ännu värre. På den tiden jag skickade manus till förlag fanns det de som inte brydde sig om att svara alls. (I vilken annan bransch kan man behandla potentiella samarbetspartners på ett sådant sätt och komma undan med det?)

Att överlämna manus personligen var en förutsättning för att jag över huvud taget skulle försöka nå ut via ett förlag. Att anförtro någon det jag lagt ned så mycket tid möda och kraft på utan en kontakt öga mot öga har blivit otänkbart. Att skicka manus till en anonym person, vars karaktär och moraliska halt jag inte har en aning om, en ansiktslös aktör som ska bedöma det jag skapat utifrån rent kommersiella hänsyn och avgöra om det går att tjäna pengar på mig eller inte, det går helt enkelt fetbort.

När jag jobbade med min fantasyroman Cirkoli, vilket tog sex år (jag skrev parallellt med ett vanligt heltidsjobb), bestämde jag mig för att hoppa över förlagen och ge ut boken själv. Chansen att någon skulle nappa på en debutant som passerat femtio var obefintlig. Dessutom hade Cirkoli en handling (och kanske rentav ett budskap) som jag insåg skulle ge varje salongsfähig förläggare skrämselhicka.

Den resa jag då inledde som egenutgivare har varit både rolig, spännande och stimulerande. Steg för steg har jag skaffat mig de kontakter jag behöver (lektör, korrekturläsare, formgivare, webb-designer, illustratör, fotograf, tryckeri, distribution, blogg- och (i någon mån) presskontakter).

Större delen av tiden har jag känt en medvind, som gjort att jag upplevt att jag är på rätt väg. Jag har tillämpat det som taoisterna kallar wu-wei, en sorts go with the flow-hållning där man vilar i tillit till att signifikanta händelser inträffar när det är dags och att de människor som kan lämna positiva bidrag kommer i ens väg när de behövs. En tajming som ombesörjs av livet självt.

Resan har varit rafflande, men inte alltid lätt. Den tuffaste utmaningen har nog varit marknadsföringen. Jag har aldrig varit förlagd, så jag vet egentligen inte vad det innebär. Men om jag förstått saken rätt så måste även de som samarbetar med förlag göra grovjobbet själva när det gäller marknadsföring.

Även om bokbloggsutskick och annonsering på Facebook och Google Adwords, kopplat till försäljning från egen hemsida och Adlibris, är bra och fungerar, så har jag insett hur viktigt det är att böckerna finns i bokhandeln. Att förmå den nu enda stora aktören på marknaden, Akademibokhandeln att göra ett centralt inköp av en större mängd böcker från en okänd egenutgivare är stört omöjligt.

Jag har därför besökt boklådor lokalt (= göteborgsområdet) med erbjudande om kommissionsexemplar, något som de flesta gått med på att ta emot. Science-fiction bokhandeln i Stockholm, Göteborg och Malmö har också varit mycket tillmötesgående. Men att finnas i skyltfönster och butiker över hela Sverige hade förstås varit bättre.

Cirkoli(2)

Samtidigt är jag rätt säker på att jag rent ekonomiskt tjänat mer på att ge ut Cirkoli själv. Jag har inte behövt dela förtjänsten med någon, och dessutom beviljades Cirkoli ett frikostigt efterhandsstöd av Kulturrådet. Pengar som hade hamnat i förlagets ficka, om jag gått via ett sådant.

Min lust och förmåga att marknadsföra hänger på dagsformen. Men ska jag vara ärlig så hade jag helst sett att mina böcker marknadsförde sig själva. Jag har också en (möjligen naiv) tro på att om boken är tillräckligt bra och så att säga ”behövs” så kommer den att hitta sina läsare, även utan smarta marknadsföringstrick.

Jag skulle också ha väldigt svårt för att låta ett förlags reklamavdelning skapa och föra ut en bild av mig som inte känns genuin och äkta. Jag ser med förfäran på hur författare i förlagens kampanjer upphöjs till någon sorts halvgudar. Kampanjer där författarnas ansikten tycks vara lika viktiga som deras böcker (tex så här). Jag kan förstå att förlag för att tjäna pengar underblåser den typen av stjärnkult, men det förvånar mig att författare går med på att få sina egon så uppblåsta, med de välkända skador på själen som sådant för med sig.

Det kända och framgångsrika författare i stället borde använda sin position till är att uppmuntra sina fans att gå i deras fotspår. Uppmana dem att också skapa. Skriva romaner, poem, hakudikter, måla tavlor, musicera, skulptera, snickra, fotografera, odla trädgård, hitta på egna matrecept och så vidare. Kort sagt att bidra till en värld där fantasin, skaparglädjen och kreativiteten flödar.

Det händer ibland att jag tänker att det vore skönt att slippa allt kringjobb, så att jag bara kunde ägna mig åt att skriva. Men de anfallen brukar gå över snabbt. För det är verkligen befriande att inte behöva kompromissa, att ha kontroll och fatta de avgörande besluten själv. Ta till exempel denna dagordning från ett BULT-möte (Författarförbundets barn- och ungdomslitterära sektion). Den beskriver den tvångströja som författare kan hamna i i samarbetet med ett förlag:

Till medlemmar i BULT: Viktigt medlemsmöte 21 maj 18.30 Författarnas hus, Drottninggatan 88 B.

Så många gånger man gått och tänkt att ”Varför gick jag med på de där ändringarna i manus? Måste jag göra som förläggaren vill? Hur färdigt manus måste jag ha? Kan jag få hjälp av redaktören att skriva klart boken? Vad händer om jag sätter ner foten? På vems sida är förläggaren eller redaktören?

Saker man sällan vågar prata om men självklart drabbats av. NU är det dags!

Välkommen till vår kväll som handlar om just detta! ”

Med tanke på de möjligheter till egenutgivning som i dag står till buds förvånas jag över att så många som skriver fortfarande är fixerade vid en önskan om att bli utgivna på förlag. Man tycks uppleva att det man håller på med inte är på riktigt om man inte blir upplockad och utgiven på traditionellt sätt. Man tycks behöva ett godkännande från en etablerad spelare som säger att det man gör är okej. Lite grand som att få en klapp på huvudet av skolans rektor. Hellre än att ta tag i styråran och försöka hitta alternativa vägar så låter man sina manus ligga kvar på hårddisken. Drömmen förblir oförverkligad.

Att egenutgivning fungerar och är här för att stanna behöver ingen längre tvivla på. På Amazons hundrabästa-lista över sålda e-böcker 2013 kom 25 % från egenutgivare.  Brittiska The Guardian informerar sina läsare under den återkommande rubriken “Self-published book of the month”, och på nätet vimlar det av vittnesmål från egenutgivare som lyckats.

Denna gräsrotsrörelse har blivit så pass intressant att åtminstone ett stort svensk bokförlag diskuterar skapandet av en egenutgivarportal, där man ska dela med sig av delar av sitt know-how. Förlagets mål med denna portal är sannolikt inte att främja folks kreativitet och stödja egenutgivning i största allmänhet. Det man är ute efter är förstås att plocka russinen ur kakan och så tidigt som möjligt fånga upp blivande bästsäljare.

När det gäller framtidsscenarierna för författare tror jag vi måste koppla ihop den frågan med det teknikskifte vi är mitt uppe i. Digitalisering och internet innebär bland annat att verktygen för att uttrycka sig kreativt, och även att nå en publik, i stor utsträckning demokratiseras. Det som tidigare varit förbehållet en liten exklusiv skara blir nu tillgängligt för alla. Den som har lust att skapa och nå ut med det man gör kan börja blogga, starta podradiosändningar, göra egen musik och lägga den på tex soundcloud, starta en youtube-kanal, publicera e-böcker etcetera. Även företeelser som lokala mikrobryggerier är en del av denna demokratiseringstrend, som springer ur vanliga människors naturliga längtan efter att få använda sin skaparförmåga.

Många undrar vad som händer med kvaliteten när så många blommor tillåts blomma.

Måste det inte finnas trädgårdsmästare som ansar och håller undan ogräset? Måste det inte finnas grindvakter och experter som håller koll och vaktar och filtrerar och talar om för folk vad de bör läsa, titta på eller på andra sätt ta del av?

Själv tror jag att vi tjänar på att skifta fokus från farhågor om bristande kvalitet, till det positiva i att allt fler ges möjligheten att bejaka sin fantasi, vara kreativa, skapa, och fånga en publik.

Framsida_Cirkoli_thumb[3]

Jag ser enbart fördelar med att de uttrycksmöjligheter och distributionsvägar som tidigare varit förunnade ett fåtal nu hamnar i händerna på gemene man. För den yngre generationen är detta en självklarhet. De växer upp bland otaliga exempel på hur deras generationskamrater av egen kraft med en genuin idé hittar en publik via bloggar eller tex youtube.

De som känner rädsla inför dessa förändrade spelregler är de som har något att förlora. Makt, prestige, position, pengar. Vad vi upplever och kommer att uppleva ett tag framöver är många föråldrade institutioners dödskamp. Det handlar ofta om institutioner som har en traditionell grindvaktsfunktion: publicservice radio och -tv, bokförlag, skivbolag, papperstidningar, tidskrifter med flera.

När det gäller bokens framtid så ser jag också där uppenbara fördelar i övergången till digitala format och distribution via nätet. Tillgängligheten ökar och vi slipper långväga transporter med fossilbränsledrivna fordon på vägar och i luften. Att man i dag kan bära med dig ett halvt bibliotek i sin surfplatta eller telefon är givetvis en fantastisk revolution. Att i denna situation av nostalgiska skäl och rädsla för det nya och okända klamra sig fast vid en föråldrad och miljöovänlig teknik är bara dumt. Bort med pappersprodukterna och låt träden stå kvar i skogen!

Som jag nämnde ovan så har jag har aldrig varit förlagd och vet därför egentligen inte vad det innebär. Jag kan ändå säga att jag är mycket nöjd med den väg jag valt. Jag har haft en egeninredd budgetmonter på två bokmässor. Jag har blivit intervjuad i lokaltidningar och bloggar. Göteborgs Posten kallade Cirkoli ett gripande läsäventyr. Jag har fått entusiastiska brev från läsare som tackar mig för det jag skrivit och säger att de ivrigt väntar på nästa bok. Jag har signerat på Bokia i Alingsås.

Vad mer kan jag begära?

Mitt råd till den som vill självpublicera är att titta på hur andra som gett ut sina böcker och e-böcker på egen hand burit sig åt. Med andra ord: googla. Denna länk kan vara en bra start. Det finns också flera bra böcker om egenutgivning som man kan köpa eller låna.

Den som känner sig tveksam kan begrunda denna uppmaning från en av självutgivningens frontfigurer, Joanna Penn:

Stop waiting, stop asking, stop begging to be picked. Embrace the opportunities in front of you. Create”

(Du kan följa Joanna på Facebook https://www.facebook.com/TheCreativePenn)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar