tisdag 24 februari 2015

Kommentar på svt-opinion 2

Min kommentar till Uppdrag gransknings jihadist-intervju på svt-opinion har nu delats 2009 gånger på Facebook (and counting).

UG,s redaktionen svarade mig i fredags: ”Precis vad tittarna behöver för att kunna reagera”.

Jag skrev en replik på deras svar och mailade den till svt-opinion. Men det verkar inte som att de kommer att lägga ut den. Jag har hittills inte hört något från dem.

Därför kommer repliken här på bloggen i stället.

Debatten i detta ämne lär fortsätta länge. Det finns de som menar att det som nu pågår i mellanöstern är en sorts motsvarighet till trettioåriga kriget. Peter Santesson skriver bra om detta.

Min replik till UG:

Nej, jag anser inte att det var fel att intervjua terroristen ”Adam” i Uppdrag granskning den 18 februari. Jag anser att det var fel att göra det utan att konfrontera honom med kritiska frågor.

Uppdrag granskning hade en gyllene chans att göra ett riktigt bra program, men pga feghet, okunskap och naivitet missade man den möjligheten.

Att rada upp frågor av typen: Tror du på detta? Hur känns det åka i en IS-parad genom en stad? Har du träffat x och stridit med honom? Är du hjärntvättad? Parallellt med utrop som: det låter som en saga, jag tycker det är jättekonstigt, det är omvälvande och jag får inte ihop det, ger oss inte den djupare förståelse av jihadistens drivkrafter, motiv och bakgrund som programmet påstås ha strävat efter.

Frågor om hans lokala anknytning saknades helt. För mig med lång erfarenhet av socialt arbete i Biskopsgården är den kopplingen självklar. Går han regelbundet till någon göteborsmoské? Vad tycker imamen där om hans jihadism? Hur har samtalen om IS i hans närmaste krets påverkat honom?

Att förklara "Adams" radikalisering med att det finns en Anwar al Awlaki-app håller helt enkelt inte.

Att upprepade gånger förklara att man är förvånad är heller inte detsamma som att ta avstånd. Jag tvivlar på att jihadisten ens noterade det kraftfulla fördömande som intervjuaren menar att hon tydligt uppvisade.

Om en terrorist som aktivt deltar i en organisation som skär halsen av barn, bränner människor levande, håller sexslavar och begår systematiska brott mot mänskligheten lämnar en intervju i ett kritiskt granskande svt-program glad i hågen och stärkt i sin övertygelse, vilket det finns all anledning att tro att ”Adam” gjorde, så är det ett stort misslyckande.

När det eftersträvade syftet med programmet dessutom inte uppnås är fiaskot ett faktum. Konsekvenserna av de signaler detta program sände blir sannolikt långtgående. IS-rekryterarnas jobb lär inte bli svårare, för att uttrycka det milt.

Uppdrag granskning skriver att det är en svår balansgång mellan att få en svårintervjuad person att prata, och samtidigt markera avstånd. Slutsatsen blir alltså att man pga rädsla för att förlora jihadisten som intervjuobjekt undvek att på allvar konfrontera honom. Är detta verkligen en strategi värdig ett program som har till uppgift att ställa till svars, kritiskt granska, avslöja och få fram obekväma sanningar?

Av alla de personer som Uppdrag granskning genom åren granskat och grillat så är förmodligen jihadisten ”Adam” den som gjort sig skyldig till de i särklass värsta förbrytelserna.

Ända visas han nyfiket intresse och frågas ut i en ton full av medkänsla och sympati.Han ges möjlighet att framställa sig själv som en självuppoffrande rättviseman.

En kommunalpolitiker som råkat slarva bort ett kvitto kan förvänta sig betydligt hårdare nypor än de ”Adam” fick erfara.

Uppdrag granskning påstår tvärsäkert att ”Detta är precis vad tittarna behöver för att kunna reagera” (hur man nu kan vet det). Utifrån den stora mängd positiva reaktioner jag mött efter mitt inlägg drar jag slutsatsen att det finns åtskilliga som behöver något helt annat.

Intervjun slutar med att Adam berättar att han packat väskan och är på väg tillbaka till Syrien för att strida. Med tanke på den lågmält kamratliga ton intervjuaren använt fram till dess hade jag inte blivit förvånad om hon önskat honom lycka till.

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar