måndag 31 augusti 2015

Från den parallella tvillingvärlden helt nära – andra delen

image-kansas-leftoverture

De senaste två åren har min fabuleringskälla sinat. Inte en rad, inte en strof har runnit ur mig. Det är som om min kreativitet på väg in till krogens värme, sprit och sprittande sällskap blivit brutalt stoppad i dörren av en illitterat ordningsvakt. Som om den stod där utan att ens kunna mobilisera en fyndig lögn som skulle kunna öppna dörren. Vakten bär solglasögon och blockerar ingången bredbent med armarna i kors över bröstet. Kreativiteten kryper gråtande ihop, snyftar och smiter runt hörnet.

Eller så här: Kreativiteten lyckas komma in genom att slå i vakten att den jobbar som fimpplockare. Men sedan blir det tvärnit i garderoben. Garderobiären genomskådar genast den undermåliga fantasi som frambringat paltorna som nödtorftigt täcker kreativitetens utmärglade kropp. Obönhörligt avslöjad står författarfejken där, ynkligt hulkande i sin egen dimridå.

Den febriga fantasi och  otyglade fabuleringsförmåga som tidigare likt en  flock utsvultna ulvhonor burit mig över snötäckta fjäll, hedlandskap och stock och sten är alltså mycket, mycket sjuk. Jag har prövat alla botemedel jag kunnat komma på. (Det paradoxala är dock att jag för att hitta rätt medicin är i behov av just de egenskaper som preparaten ifråga skulle hjälpa mig att återfå.)

Jag har druckit vin, öl och sprit. Såväl ensam som i goda vänners lag. Varit på tokiga technofester, kräftskivor, gammeltjo och baluns. Druckit örtavkok. Rapat rå ål. Hoppat fallskärm, tältat i vildmarken, gjort shamanresor till underjorden (där jag fört långa samtal med olika maktdjur) och gått på allsvensk fotboll. Jag har försökt inspirera mig med resor till den ena platsen mer exotisk än den andra. Jag har utfört de långa och plågsamma rituella fastor som finns beskrivna i Talmud och Upanishaderna, och när de avlutats galen av hunger vräkt i mig mannagrynspudding och råmjölk. Jag har konsulterat författarkollegor (som alla mer eller mindre bristfälligt klarat av att dölja sin skadeglädje.)

I stället för att skriva har jag försökt måla, skulptera och komponera musik. Jag påbörjade ett projekt som gick ut på att beskriva Sveriges 0-1 match mot Brasilien i VM 1994 på så många olika sätt som möjligt. Först gallskrek jag matchen, passning för passning. Sedan målade jag den i olja på en stor duk. Jag skrev en symfoni som musikaliskt skildrade dramat och nynnade till sist ordlösa poem om varje enskild spelares mentala tillstånd före, under och efter drabbningen. Allt detta så undermåligt att jag inte ens gitte lägga ut det på facebook.

Det var efter detta till sammanbrott gränsande lågvattenmärke som jag gav upp. Motståndet gav sig till känna på flera sätt. Min brevduva som alltid punktligt varje förmiddag lämnat och hämtat mina handskrivna kärleksbrev förklarade att hon hittat en flintskallig skald som betalade dubbelt så mycket som jag, och gav sig av.

Utan möjlighet att på det gammaldags sättet brevledes kommunicera med mina älskarinnor förvärrades mina symptom avsevärt. Stenhårt drabbad av insikten om att jag nu uteslutande var hänvisad till epost och skypesamtal föll jag ihop på köksgolvet och blev liggande. Ur ögonvrån skönjde jag ugnsluckan. Jag försökte genom mental kraft förvandla den till en teveskärm, men det enda som hände var att det ena finniga huliganansiktet efter det andra flimrade förbi, grimaserande åt mig.

I brist på vettigare sysselsättning började jag granska mattan jag låg på. Den var inköpt något halvår tidigare under en Ikeadrive som erbjöd 50 procents rabatt på mattor om man samtidigt köpte en tub räkost. Det var en brokig och färgglad trasa som jag aldrig tidigare tittat närmare på. Nu såg jag att vattendrag, vägar, grönområden och hus kunde skönjas i tyget. Jag mobiliserade alla mina krafter och reste mig till knäsittande. Jodå. Detta var utan tvivel en tämligen detaljerad bild av ett landområde.

– Hippo, sa jag högt. Har du koll på vad det är för… köksmatta jag har framför mig.

–Ja det är en liknelse, svarade den lilla hästen från sin halmbal i hörnet.

– Vad menar du.

–Det är en liknelse, upprepade hästen.

–Förtydliga!

–Det är en grafisk översättning av ett landområde. En avbildning. En karta. Hästen lyfte på huvudet och granskade mig.

–Är du sjuk, frågade den.

–Vad är det för område?

–Ett okänt landområde.

–Menar du att det inte finns något sådant land?

–Det finns ett sådant land.

–Hur kommer det sig att Ikea säljer köksmattor som i själva verket är kartor?

–Den informationen äger jag inte.

–Och du kan inte skaffa den?

– Nej.

–Vad tror du att det är för ett land?

– Jag… hästen tvekade. Jag tror att det är ett skitland, sa den och gnäggade högt.

Jag suckade djupt och frågade mig ännu en gång varför jag valde Chinaski-interfacet när jag installerade hästen.

Uppe i vänstra hörnet fanns en gytter av hus. Därifrån löpte stigar och vägar kors och tvärs. De ledde fram till andra huskluster, öppna ytor och parker. I vänsterkanten fanns ett blått stråk som jag alltid trott var en missfärgning och anledningen till att mattan sålts till reapris. Nu insåg jag att den var havet.

–Beställ en biljett till det landet, sa jag.

–He,he…nu var du allt bra rolig, svarade Hippo.

–Är du en dator eller en papegoja?

–Jag är programmerad efter dina önskemål.

–Vet du vad det innebär? frågade jag.

–Ja, svarade hästen, med viss bävan i rösten.

–Det betyder att jag när som helst kan …

Hästen kom på fötter och klev fram till mig. Den ställde sig bredvid mig och betraktade mattan under tystnad. Mulen fuktig, ögonen blanka. Den yviga svansen nervöst vispande.

–Om du ger mig lite tid skall jag se om mattan matchar något känt område i min bank eller på nätet.

–Bra, svarade jag och sjönk åter ihop.

Hästen fotade av mattan och klev tillbaka till halmbalen. Det svaga surret som alltid hörs när den jobbar nådde mina öron.

–Det är Majorna, sa den efter en stund.

–Va?

–Landområdet på mattan. Det är stadsdelen Majorna i Göteborg år tjugohundrafemton.

Fortsättning följer …

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar