söndag 9 augusti 2015

Några rader om de nederländska fladdermössen

images

I Groenekan strax norr om Utrecht driver Bos Kabouter och hans fru Femke en bevarandecentral för fladdermöss. Med hjälp naturnära metoder i den gamla flamländska bondepraktikan  vill de få den nederländska fladdermusstammen att överleva.

Populationen (eller snarare populationerna, för det handlar om flera olika arter) har stadigt minskat i antal i takt med att jordbrukets metoder förändrats. Fram till nittonhundratalets mitt användes rovskalbaggar som skadedjursbekämpare. Skalbaggarna förvarades i gigantiska plåtcisterner bakom ladugårdarna och släpptes ut i svärmar vid middagstid. De slog sig ned på fälten och åt under images (1)eftermiddagens lopp upp de larver och bladlöss som var på väg att förstöra grödan. Efter att ha smält skrovmålet inledde rovskalbaggarna sin parningsritual. Honorna dansade och gjorde eggande krumbukter. Hannarna jagade dem, tävlade om deras gunst, slogs och lemlästade varandra. 

Förblindade av upphetsning hade de inte en chans att värja sig mot fladdermössen, som strax efter solnedgången lämnade de trädkronor och ladugårdsloft där de tillbringat dagen hängande upp och ned. Med vidöppna gap rensade de luften över grönsaksfälten.

När de franska kemikalierna introducerades försvann behovet av rovskalbaggar. Besprutning var en både billigare och enklare metod. På grund av den plötsliga bristen på föda minskade antalet fladdermöss drastiskt. Det tog ett par år innan naturvännerna insåg vad som var å färde. Det första som hände var att föreningen nattvurmarna slog larm. De hade under sina fullmåneceremonier noterat den tilltagande frånvaron av fladdermöss, vars lysande ögon, fladdrande vingar och skrik dittills ackompanjerat deras ritualer.

Man gjorde motsvarigheten till svenska LRF uppmärksam  på problemet, men organisationen vägrade erkänna något samband mellan kemikalierna och fladdermusdöden.

Men nu hade bollen kommit i rullning. Folk gick man ur huse och krävde att fladdermössen skulle räddas. Man demonstrerade, skrev protestlistor och hotade att bojkotta de odlare som fortsatte med kemikalierna.

Mycket på grund av att de nederländska grönsaksdiskarna översvämmades av den nya billiga kvisttomaten, som blivit möjlig tack vare gifterna, så gick luften ur protesterna. Tomaterna blev ett allt för påtagligt bevis på besprutningens överlägsenhet. I valet mellan en vital fladdermusstam och färska kvisttomater på matbordet valde nederändarna det senare.

Hos oss uppfattas fladdermössen ofta som kusliga och skrämmande. De får nackhåren att resa sig och betraktas som väktare till en mörk och okänd värld, som batman2vi vet väldigt lite om. De associeras med skräckfilmer och serietidningshjältar.

I Nederländerna har de en helt annan roll. Fladdermusen är på intet sätt helig, den dyrkas inte och det finns inga kyrkor eller tempel där den tillbeds. Ändå anses djuret äga magiska krafter och man hyser den djupaste respekt för det. Fladdermössen har i århundraden inspirerat landets poeter, författare, uppfinnare och kompositörer. Att nattetid se dem jaga fram över trädtopparna och höra deras tjut anses mer än något annat främja fantasins fria flöde.

Den kände upptäcktsresanden Abel Janszoon Tasman hade en flock fladdermöss med sig på sitt fartyg under expeditionerna. Dessa skulle bringa tur och hålla besättningen skabbfri. De släpptes ut ur sina burar vid solnedgången och kretsade nattetid runt, runt, runt skeppsmasterna.  

Det finns närmare bestämt ett fyrtiotal fladdermusarter i Nederländerna. Den största av dem, stratokakis verum ”den flygande apan” är mycket nära utrotning. Det finns endast en, flera hundra år gammal hanne kvar i en svårtillgänglig pinjeskog på ön Schiermonnikoog, som är en av de västfrisiska öarna.

Denna hanne (bilden till höger), som i folkmun kallas Dagon eller rätt och6323645229_dc732fe7b5_z slätt djävulsschimpansen, har lyckats överleva på grund av den goda tillgången på svällknott i den träskliknande skogen.

Dagon är mycket skygg, och skogen han bor i så snårig att ingen människa kan tränga in i den. Det nederländska naturvårdsverket finansierar en ljud- och radaranläggning som håller koll på Dagons rörelser och dokumenterar hans läten.

Varje gång utrustningen uppfångar Dagon bryter riksradion sina ordinarie program och sänder hans läten direkt. Ett exempel på hur detta låter hittar du här.

Den kände djurkommunikatören Dier Luisteren hävdar att han förstår Dagon och översätter hans budskap till nederländska. Dier menar att Dagon är medveten, känslig och mycket vis. Hans läten är i själva verket råd till holländarna om hur de bör agera för att uppnå kosmisk harmoni. De flesta etablerade forskare anser att Dieren ägnar sig åt pseudovetenskap och ignorerar hans blogg.

Bevarandecentraler av den typ som Bos Kabauter och hans fru driver finns över hela landet. De arbetar bland annat med att försöka rädda stratokakis verum.. För att nå detta mål måste man hitta en partner till Dagon.

Hittills har man tvivlat på att detta skulle vara möjligt, men i början av 2015 lyckade man genom att kombinera besvärjelser i den gamla bondepraktikan med modern genteknik få fram en hona. Honan har döpts till Meisje och är än så länge bara en unge.

Planen är att Meisje så snart hon blivit könsmogen ska släppas ut i Dagons skog. Man hoppas att de båda ska fatta tycker för varandra och föra släktet vidare.

När detta blir aktuellt räknar man med att ha hela skogen kameraövervakad med drönare, så att alla i Nederländerna kan följa familjebildningen i realtid på webben.

I klippet nedan är Meisje bara några dagar gammal.

Här är några av de burar där herr och fru Kabouter föder upp fladdermöss:

DSCF4878

DSCF4879DSCF4880

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar