torsdag 20 augusti 2015

Rant # 9 - SD Sveriges största parti

Rant = a discourse by a single performer, especially if irritated or upset

I går publicerades en opinionsundersökning som visar att SD är Sveriges största parti.

Det jag mer än något annat känner inför detta - trots alla synpunkter på och kritik mot SD,s politik jag har (SD inte är lösningen, de är en del av problemet)  - är glädje över att jag lever i en demokrati, med allmän rösträtt som uttrycks i fria och hemliga val, med yttrande- och mötesfrihet. 

Att uppfattningar och idéer och som man själv ogillar kan uttryckas och vinna gehör är nämligen själva poängen i en demokrati.

Jag är alltså mycket långt ifrån att anse att den utveckling vi ser just nu i Sverige är bra. Inte minst är det bekymmersamt att många mer eller mindre inkompetenta politiska amatörer inom kort kommer att ta plats i våra beslutande församlingar.

I ett meningsutbyte nyligen på facebook skrev jag följande:

Jag är ute efter ett öppet samtal där olika åsikter och ståndpunkter accepteras. Där man inte omedelbart blir placerad i ett förutbestämt fack. Eller misstänkliggjord för att inte stå upp för "allas lika värde". Samtal där man prövar sig fram och har förmåga och vilja att ändra ståndpunkt. Där man inte slår varandra i huvudet med länkar, forskning och statisk. Där man respekterar att samhället är komplicerat och att inga enkla svar finns. Själv har jag inga svar. Men jag har ännu inte gett upp ambitionen att försöka förstå välden och verkligheten vi lever i. Det händer att jag ändrar mig från den ena dagen till den andra.

Detta var ett inlägg i en tråd som handlade om vikten av att samtala och försöka förstå olika ståndpunkter. Dessvärre verkar det som att många vill att det bara ska finnas en åsikt, ett sätt att tänka, ett sätt att leva - det som de själva representerar. De tycks varken kunna förstå eller respektera att man på grund av olika livserfarenheter kan komma fram olika livshållningar och synsätt. “Varför är inte alla feminister”, skrev till exempel någon härom dagen i en av Sveriges största tidningar. Med andra ord – det som är självklart för mig borde också vara det för alla andra. Många tycks tro att det finns en sanning, en väg som är den rätta, och att denna kan presenteras och på ett odiskutabelt sätt bevisas genom forskningsresultat och statisk. Denna hållning är inte ovanlig hos människor som på andra områden förespråkar mångfald.

Uppfattningen att det existerar en sann verklighetsbild, som kan avläsas genom statistik och forskning finner jag oerhört naiv. Ingen forskning är fri från ideologi, den rådande tidsandan, kulturella begränsningar och värderingar. Inga resultat är en gång för alla skrivna i sten, objektiva och oantastliga. Jag är helt övertygad om att om jag fick tid på mig så skulle jag kunna rota fram siffror som till synes motbevisar vilket statiskt påstående som helst. Den typen av pajkastning pågår hela tiden överallt och den finner jag meningslös.

Det jag landar i när jag tänker på världens kaotiska vimmel av disparata åsikter, tankefigurer, teorier och synsätt är den zen-buddhistiska liknelsen om en grupp blinda män som beskriver en elefant. Deras berättelser ser olika ut beroende på vilken del av elefanten de håller i. Snabeln beskrivs på ett annorlunda sätt än svansen och benen. Ingen överblickar helheten. Djurets väldighet kan inte beskrivas, men väl anas och accepteras som ett mysterium.

Denna insikt är inte alltid lätt att hålla levande. Jag erkänner att sådant som ISIS härjningar och Donald Trumps kampanj sätter den på hårda prov.

Det som då fortfarande skänker mig en smula tröst är denna finurliga one-liner, uttalad av den armeniske vishetsläraren, konstnären och kompositören George Gurdjieff:

Om världen hade kunnat vara annorlunda, så hade den varit det.

G2c

George Ivanovich Gurdjieff

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar