söndag 25 oktober 2015

Rant # 10 - Flyktingkrisen och Kristus

Rant = a discourse by a single performer, especially if irritated or upset

1

Fars, systemkollaps eller medmänsklighet? Inte vet jag, men flyktingmottagandet tycks nu ha utvecklats till en enda stor på spåret-fråga: vart är vi på väg? När den humanitära stormakten Sverige efter den nuvarande förvirringen vaknar upp avklädda på ett fält och vakthavande befäl frågar hur vi hamnade där kan vi nog bara svara genom att citera Robbie Robertson: “the wind just kind of pushed us this way.”

Det enda vi kan vara säkra på är att Sverige kommer att bli mångkulturellt bortom Åkessons värsta mardröm. Att det inte finns någon väg tillbaka till fosterlandet som vi hittills känt och känner det. Att det som nu pågår kommer att få omfattande och omvälvande konsekvenser socialt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt.

Men vad gör det, kan man fråga sig. Om vi tittar på historien ser vi att det alltid sett ut så här. Konflikter och krig leder till folkvandringar som leder till konflikter och krig som leder till … Gränser flyttas, nya riken utropas, kungar faller och presidenter väljs. Revolutioner föds och ebbar ut. Full sysselsättning i flaggfabrikerna. Varför skulle vi som just nu lever i Sverige vara förskonade från något sådant?

Det som sällan redovisas i historieböcker och tv.s dokumentärer är att det parallellt med nöden och blodet i perioder som dessa också finns solidaritet, empati och medmänsklighet. Värme, uppoffringar och kärlek. En tjej jag känner som vid fjorton med sin familj lämnade allt och flydde från Serbien till Sverige berättar ofta om ur många de mötte på vägen som hjälpte och stöttade dem. Ibland med fara för eget liv och säkerhet.

2

Många av de som nu flyr till Sverige bär med sig en känsla av förtröstan på Gud, en tillit till en högre makt som uttrycks i orden In šaʾ Allāh. – ske din vilja. Alltså en förnimmelse av en levande Gud som hör bön och griper in i tillvaron. Övertygelsen om att en högre makt opererar i deras liv försvagas förmodligen inte om man helskinnad lyckas fly med sin familj från en krigszon till välfärdslandet Sverige. Man tänker kanske att det var Allahs vilja att man skulle komma hit.

Kommer deras starka gudsupplevelse att innebära en andlig injektion i vårt materialistiska och andligen utarmade samhälle? Jag menar inte att vi kommer att bli muslimer, eller omvänt att de nyanlända muslimerna kommer att ta emot Kristus i sina liv. Jag menar att denna krock mellan världsåskådningar kan komma att frambringa en hybrid, en ny andlig insikt kan växa fram när den erfarenhet som flyktingarna bär med sig möter vår egen gamla trötta kyrka.

Att kyrkan är gammal och trött märks inte minst på att man numera fullständigt struntar i Jesus befallning i Matteus 28:19: ”Gån ut och gör alla folk till mina lärjungar.” Inga missionärer möter hedningarna när de kliver av tågen på våra centralstationer, redo att döpa dem i faderns sonens och den heliga andens namn.

Man upplyser inte ens hedningarna om Jesu ord i Johannesevangeliet 14:6: ””Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till fadern utom genom mig.” Att undanhålla hedningarna vägen till frälsning genom att inte upplysa dem om detta betraktades förr som en svår förbrytelse.

Det som istället händer är att en biskop föreslår att en kristen kyrka ska upplåtas för muslimer som vill be till Allah. Kyrkorummet ska förses med riktningen mot Mekka och kristna symboler avlägsnas.

De enda som på allvar tycks ha anammat In šaʾ Allāh. – ske din vilja - är våra ansvariga politiker, när de tar sig an utmaningarna flyktingströmmen innebär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar