torsdag 21 april 2016

Miljöpartiet och jag

Skanna16-04-21 2200

En gång i tiden, för mycket länge sen, var jag med om att starta en miljöpartististisk lokalavdelning i en mellanstor svensk stad. I efterdyningarna av kärnkraftsomröstningen1980 där jag varit engagerad i nejsidans linje 3 kändes det naturligt att fortsätta arbeta för ett samhälle byggt på andra värden än ständig tillväxt och konsumtion.

Jag var långt ifrån ensam om den reaktionen. Sveket från det politiska etablissemanget, som med Palme och sossarna i spetsen förvandlat folkomröstningen till en demokratisk parodi, hade satt djupa spår. Besvikelsen som många kände fångades upp av det nybildade Miljöpartiet. Det kom ganska mycket folk till våra första möten, som vi brukade inleda med att lyssna på Peps Persons Hög standard.

Hög standard, va fan är hög standard,
Va ska du med bil och villa,
när du mår så jävla illa

Vi läste Andre Gorz och Gunnar Adler Karlsson och pratade om deras teorier om nolltillväxt och ekosocialism. I lokaltidningen skrev vi en debattartikel där vi förklarade att det nybildade miljöpartiet ville komma bort från politikens föråldrade höger-vänster skala, jobba för medborgarlön och kortare arbetstid, bygga ett samhälle befriat från rovdrift på djur, natur och människor. Vi skrev att vi strävade efter ett samhälle där man reparerar saker som går sönder i stället för att slänga bort och köpa nytt, ett samhälle byggt på sparande och hushållning i stället för manipulativ marknadsföring och ohämmad konsumtion.

Stämningen på våra möten var trivsam och avslappnad. Alla fick komma till tals och det var högt i tak. Tills en dag en kommunalpolitiker som fått sparken ur Centerpartiet dök upp och började lägga ut texten om hur den partipolitiska slipstenen skulle dras. Han sa att om vi ville bli ett etablerat parti så var vi tvungna att sluta flumma och börja tillämpa beprövade mötesmetoder. Vi behövde ordning, struktur, dagordning, protokoll och en valberedning. Inget mer Peps Persson lyssnande!

Att denne mans engagemang i det nybildade partiet handlade om att hitta en mer gynnsam karriärväg än den Centern erbjudit honom var uppenbart. Men eftersom han var den ende med någon form av politisk rutin överlämnades ledaransvaret till honom. Han lyckades på rekordtid ta död på den spontana entusiasm flera av oss dittills känt. De som upplevt att det här var nåt nytt och spännande droppade av en efter en.

Själv fortsatte jag ett tag till. Jag spred flygblad och klistrade affischer och på valdagen delade jag ut valsedlar.

– Ni kämpar hårt för er halva procent, hånflinade sossen bredvid mig.

Efter valet kastade även jag in handduken, och sedan dess har jag inte ägnat mig åt politik. Jag blev faktiskt aldrig ens formellt medlem i partiet.

Det här utspelade i en tid när det varken fanns ADHD, WWW, GPS, EAN eller NPM. Det mesta har sen dess förändras till det oigenkännliga. Den härdsmälta som folkomröstningens linje 3 varnade för har nu drabbat partiet som linjen utvecklades till. Frågorna som var på tapeten när partiet startade - medborgarlön, hushållning, tillväxtens gränser etc - är minst lika aktuella som de var då. Men nu tycks den mest brännande frågan vara huruvida män ska skaka hand med kvinnor eller ej.

Peps Persson har inte hörts av på år och dag. Men hans musik lever fortfarande.

Frågan är hur länge MP gör det.

Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag fortsatt engagera mig i MP. Om jag närvarat på kongresser, skrivit debattinlägg och motioner och kandiderat till olika uppdrag. Varit trevlig och följsam. Dunkat rygg och pratat med rätt personer vid rätt tillfälle.

Hade jag då kanske varit riksdagsledamot i dag? Eller rentav minister? Det kan i så fall inte uteslutas att jag i likhet med Kaplan och Romson grundligt hade gjort bort mig. Förmodligen hade jag blivit ertappad med fingrarna i nån burk med förbjuden sylt. Eller hade jag trotsat partipiskan och sagt nåt som var tabu. Typ att abortfrågan inte är så enkel som den verkar, att alkohol är farligare än cannabis eller att sexårig obligatorisk grundskola räcker gott och väl.

Pressen hade piskat upp ett drev och jagat mig över stock och sten, tills jag under förödmjukande former tvingats avgå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar