fredag 30 december 2016

The Creator drinks the terrible wind and falls asleep

Tre alternativa rubriker till detta inlägg:

  1. Så pratar du med dina krukväxter om jordens undergång
  2. Apocalypse Soon
  3. Är Mad Max a fantasi eller en dokumentär?

Donald Trump, Syrien, Brexit, David Bowies död och det märkliga faktum att sanning och fakta inte längre värdesätts, sådant kan få den nyktraste av oss att börja famla efter Uppenbarelseboken. Men ska vi snacka domedag kan vi väl åtminstone göra det poetiskt. Carl Bildts “It’s the end of the West as we know it” vittnar ju knappast om någon djupare profetisk inspiration. Snarare är det en politisk föredettings frasmaskin på tomgång. 

Nej, tacka vet jag Leonard Cohen när han pratsjunger:

A million candles burning for the help that never came. You want it darker.

Eller varför inte Nostradamus kärnfulla:

quote-from-the-calm-morning-the-end-

Uppenbarelseboken 20:7 funkar förstås också:

Men när de tusen åren hava gått till ända, skall Satan komma lös ur sitt fängelse. Han skall då gå ut för att förvilla de folk som bo vid jordens fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till den stundande striden; och de äro till antalet såsom sanden i havet.

Mänsklighetens historia är full av domedagsprofetior. Det samtliga har gemensamt är att de inte gått i uppfyllelse. Domedagsprofetian känns alltid sannolik för den som vant sig vid ett begränsat sätt att se på och tänka om världen. För den som tillhör en sammanslutning som tror sig ha förstått hur saker och ting egentligen förhåller sig. Som utgår från en bok, en bokserie, en, dogm, en religiös förkunnelse, en -ism, en teori om hur världen är beskaffad, en allvis guru eller mästare.

Samtidgt finns en lockelse i domedagsprofetiorna, som var och en av oss kanske borde skärskåda i oss själva. Varför är de så tilltalande? Det finns någon sorts märklig, svårbegriplig befrielse i dem. Typ att om allt ändå går åt skogen så kan vi lika gärna strunta i att anstänga oss för att skapa en bätte och humanare värld. Vi slipper ifrån ansvarer ett sådan åtagande kräver av var och en av oss. 

Den allra tyngsta domedagsdrapan hittar vi i det monumentala indiska eposet Mahabharata, där vår nuvarande mörka tidsålder - Kali Yuga, beskrivs så här:

I see the coming of another age, where barbaric kings rule over a vicious and broken world. Where puny, fearful, hard men, live tiny lives. White-haired at sixteen, copulating with animals. Their women, perfect whores making love with greedy mouths. The cows, dry, sterile. Trees, standing lifeless. No more flowers, no more purity. Ambition, corruption, commerce, is the age of Kali, the black time. The countryside a desert, crime stocks the cities. Beasts drink blood and sleep in the streets. All the water's sucked up by the sky. Scalded earth, scorched to dead ash. The fire rises, born by the wind. Fire pierces the earth. Cracks open the underground world. Wind and fire calcimine the world. Immense clouds gather, blue, yellow and red … They rise like deep sea monsters, like shattered cities. Forked with lightening, the rains fall. The rains fall and engulf the earth. Twelve years of storm. The mountains split the waters. I no longer see the world. Then, the primary God, when all that remains is a grey sea without a man, beast or tree … the Creator … drinks the terrible wind … and falls asleep.

I Peter Brooks dramatisering ser det ut så här, när Yudhishthira uttalar profetian:

Just nu finns det de som påpekar att namnet Donald på gammal keltiska betyder "mörk främling" och på engelska "världens härskare".

Jag är dock beredd på att sätta en slant på att mänskligheten överlever även den här gången.  

image_thumb4

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar