måndag 9 oktober 2017

Blade Runner 2049 – min sanning

Blade-Runner-2049-trailer-breakdown-14

I går såg jag Blade Runner 2049. Det var på många sätt en njutbar filmupplevelse, förstklassigt skådespeleri, inte minst mellan Harrison Ford och Ryan Gosling, härliga miljöer och ett stundtals mästerligt foto.

Men när jag tänker tillbaka är det ändå mest invändningar som dyker upp.

I vissa scener befann man sig farligt nära Mad Max–filmernas estetik, vi fick se en en schablonbild av den dystopiska framtiden efter katastrofen.

Själva storyn grep heller aldrig tag på allvar. Jag upplevde en påtaglig distans till figurerna. Man verkade snarare ha strävat efter en snygg yta än efter en genuin fördjupning av karaktärernas psykologi och bevekelsegrunder.

Känslan av sympati för huvudkaraktären, replikantpolisen Joe, ville inte infinna sig, trots att det tidigt stod klart att regin strävade efter att etablera en sådan. Långa och långsamma sekvenser och närbilder på ett karismatiskt ansikte, som det fanns många av, är inte tillräckligt för att göra en filmfigur levande.

Många av scenerna hade tjänat på att kortas. En del kunde skippats helt. Filmen var faktiskt onödigt lång.

För att få ihop logiken i berättelsen var jag dessutom tvungen att tänka nästan oavbrutet; frågorna som snurrade var av typen - vem är människa och vem replikant, hur hänger handlingen ihop med första filmens plot, hur hänger handlingen ihop över huvud taget, vad är ett äkta minne och vad är ett implantat?

Att en film tvingar en att tänka mycket är sällan ett gott tecken. Tankarna ska komma efteråt. Filmen ska framförallt bearbeta känslolivet. Något sådant infann sig på allvar nästan bara i den avslutande actionscenen, där kombattanterna tampas i ett fordon som håller på att fyllas med vatten.

För övrigt undrar jag om sidospåret, där det berättas om en död tvillingsyster, var en blinkning till Philip K. Dick, som ju i boken Do androids dream of electric sheep kokade ihop ingredienserna i detta drama, som med sina frågor om medvetandet och vad en människa är, nu fascinerat oss i plus trettiofem år. Dick hade en tvillingsyster som dog som spädbarn, och han har i intervjuer avslöjat att denna händelse mer än något annat påverkade hans skrivande.

Jag kan heller inte låta bli att dra paralleller till Villeneuves förra film Arrival, som på nästan alla sätt är bättre än denna. Det som bidrog till att göra Arrival så bra var Jóhann Jóhannssons tungt suggestiva musik. Jóhannsson fanns tydligen med som kompositör även i Blade Runner 2049, men byttes ut i ett sent skede, då Villeneuve ville ha musik som mer påminde om den Vangelis gjorde till första filmen 1982.

Delar av det Jóhannsson gjort fanns emellertid kvar, och var till förväxling lik musiken i Arrival. Samtidigt som de nya kompositörerna Zimmer/Wallfisch klonat Vangelis ursprungsidéer och utan framgång försökt knåda om dem till något nytt och fräscht.

Det här kanske låter som en sågning, men jag är långt ifrån besviken. Detta är en rik film, både när det gäller idéer, karaktärer, foto och tänkvärda resonemang. Jag kommer att se den en gång till inom kort.

Relaterat: bloggen … Johns Antikvariat ger oss denna fotknölssågning. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar